Slevens

Ja jo det kan så vara att det inte var så djupa funderingar i gårdagens blogg. Min vän och bloggkollega Kajsa tyckte att det var lite ytliga förhoppningar inför 2010. Och det är klart att det var. Det var ju fotboll. Det är ytligt Kajsa. Trots det så berör det en del människor i Sverige och i världen. Här följer en lektion i fotboll som vissa inom mitt gebit (svensklärare), dock inte du Kajsa, tycker är bedrövligt att hålla på med. Man borde läsa Doris Lessing, Hertha Muller, Fjodor Dostojevski och annat tungt och svårt. Men; det finns cirka 250 000 licensierade fotbollsspelare i Sverige och bara i Halland runt 100 klubbar. Det finns i stort sett en klubb i varje by och är det något som folk pratar i detta land så är det fotboll. Jag undervisar i svenska, historia och fotboll och för mig är det givet vad kultur är. Det är konst, det är littteratur, det är mat men framförallt är det fotboll och tittar man i NE så beskriver de kultur på följande sätt:

kultur, odling, bildning. I vid mening avser kultur resultatet av all mänsklig verksamhet.

Så alla svensklärare som tycker att de är finkulturella (inte du Kajsa) vill jag bara säga: Finkultur måste vara fotboll eftersom fotboll är det folk pratar mest.

Förutom de 250 000 människorna som utövar sporten så finns det minst lika många till som är knutna till den. Det är de som sköter planen, det är mammorna som tvättar kläderna, det är de som tränar spelarna, det är de som tittar på dem som spelar. Jag skulle tippa på att fotboll engagerar 4-5 miljoner människor runt om i Sverige. Man kan prata om att Samuel Beckets i Väntan på Godot är lika rolig att titta på som matchen mellan Västtyskland och Österrike i VM 1982. Båda gick för 0-0 eftersom båda gick vidare på det. Kontentan blev att båda lagen bara väntade på varsin planhalva. Eller samma match som Lysistrate; ingen släppte till något.

Så:
1. Min förhoppning inför 2010 är att vi får mer finkulturella matcher än någonsin och att Spanien försvarar sin ställning som bästa fotbollslandet genom att vinna VM i Sydafrika.
2. Att Jonte fortsätter att vara en eldsjäl i Vallberga så att alla kan fortsätta att ha roligt på isen i grushålan i Vallberga.


Ralf Edström - en finkulturell herre

Gott nytt år alla

2010. Året då jag fyller 40 år. Jag minns när jag var liten och tänkte på 2000. År 2000 är jag 30 år räknade jag ut och då är jag gammal. Nu var det inte så farligt att bli 30 år som man kunde tro. Men 2000-talet var ändå skrämmande och lite science fiction. Förra deceniet inleddes på bästa sätt. Jag fick en dotter. HBK tog sitt fjärde guld.
   Fast min dotter avskydde fotboll till en början med och anledningen var nog att jag var borta en del på grund av det. Nu har hon ändrat sig och älskar att spela fotboll. Hon började i WRY, som är en sammanslagning mellan Walldia, Ysby och Ränneslöv. Bland de första frågorna jag fick var vilken klubb hon ville tillhöra. I mitt stilla sinne tänkte jag - WRY. Men vi var tvungna att bestämma om vi skulle betala medelemsavgiften till Walldia, Ysby eller Ränneslöv. Otroligt korkat tycker jag. Nu spelar tjejerna i samma lag men i tre olika klubbar. Vad händer när de blir större och seniorer undrar jag då. Jo då måste de välja vilken klubb de ska tillhöra och det innebär att man begränsar möjligheten att få spela ihop när de blir seniorer.
   Walldia, Ysby och Ränneslöv är tre klubbar som kan stoltsera med sina a-lag i Sveriges sjätte och sjunde division. För cirka 30 år sedan spelades heta derbyn mellan klubbarna fast då var ingen av de ungdomar som spelar idag födda. De skiter i om det är GIF, Walldia eller Ysby. De vill spela fotboll tillsammans. Om inte dessa tre klubbar släpper stoltheten så kommer ungdomar sluta spela fotboll när de är 16.
   Walldias största förespråkare (Bengan) var på Björkvallen i Ränneslöv med sin dotter. Det måste ha smärtat men att låta henne spela på Wallevi hade inneburit att Bengan och dottern förmodligen stått där själva. Så alla inbitna Giffare, Walldianer och Bollklubbare (Ysby BK) ta er samman och se till att fotbollen lever i dessa tre fotbollsbyar.


Jag har många önskningar inför 2010-talet. Här är några.
1. Att Halmstads BK tar sitt femte SM-guld med fler egna produkter än nu.
2. Att WRY blir en klubb rakt över (från fotbollsskola upp till a-lag)
3. Att Laholms kommun få fler konstgräsplaner än bandybanor (för det finns väl fler fotbollsspelare än bandyspelare i kommunen??)
4. Att Sverige som landslag eller i klubblagssammanhang vinner något internationellt - och Krille - det får gärna vara IFK Göteborg, Malmö, HBK eller AIK.
 +     + Ysby BK
Jag hittade tyvärr ingen logo till Ysby

Julveckan skulle bli den stora förändringen. Jag hade målat upp en bild där jag levde som ekonomiskt oberoende. På första chansen stod 90 miljoner på spel. Jag satsade 100 kronor, min fru 50 och det gemensamma spelbolaget 400 kronor på V-75. Saken var klar och jag kunde till och med tänka mig att dela dessa 90 miljoner med ett tiotal. Nu blev det så. Tio personer fick dela på 90 miljoner. Jag var inte med. Attans.

Uppesittarkväll på Bingolotto. Nu var det dags att vinna tre miljoner. Jag var övertygad om att vi skulle vinna. Vi hade ju en varsin lott. Vi vann. Men inte tillräckligt för att be chefen dra dit pepparn växer. Inte tillräckligt för att köpa en lägenhet på Manhattan och ett litet hus i Spanien. Inte tillräckligt för att köpa en Ferrari och inte tillräckligt för att åka på en supervecka med fotboll i fyra länder. Vi vann 100 kronor; eller rättare sagt vi minskade förlusterna med 100 kronor.

Sista chansen. Nu var det dags. Stryktipset. Tio miljoner hade varit skönt. Jag tittar på text-tv och upptäcker att de lottat två matcher. Det är ju omöjligt för en expert som mig att tippa lottade matcher. Hade det inte lottats så hade jag vunnit. Nu blev det sju rätt men inte ens med matcher som faktiskt spelades hade jag vunnit något.
   Nu sitter jag här. Utan vinstpengar och med en plånbok som är lite mer urholkad än innan helgen...
...nästa vecka är det min tur. Då är det min tur att stå som vinnare. Om inte tio miljoner så hade jag varit nöjd med så där 80- 100 000. Jag är anspråkslös. Jag begär inte mycket.

Ett par dagar innan julafton. Barnen är hysteriska och förväntansfulla. Allt måste vara perfekt för att Emilia ska tycka att det blir en bra jul. Emmie bryr sig inte så mycket. Hänger mest på den stora tjejen. Nu är det juldagen och lugnet har lagt sig. Barnen har fått de julklappar de ville ha och nu har lugnet infunnit sig.
   Vad som är det värsta med att lugnet lagt sig är att jag inte får ha min dator (barnen har fått datorspel i julklapp). Jag är utan dator!!!! Hur ska jag överleva? Hur ska jag klara mig? Som tur är hade svägerskan sin dator med sig så att jag kan surfa lite planlöst. Det är åter ett lugn i familjen Magnusson. Katten håller på att riva ner granen. Frun polerar diskbänken. Jag känner mig uppjäst efter kål, skinka, jansson och allt annat från julbordet. Det är rester kvar så vi får nog äta julmat idag med. Jag får nog ut och röra mig idag. Det blev nog två kilo plus igår. Jag tar nog den lille hästen på en runda i eftermiddag.
   Julafton blev trevlig. Mycket snack om fotboll och vilket lag som är bäst. Brorsan hävdar in i döden att Juventus är det bästa laget. Jag hävdar att barcelona är det bästa laget som någonsin ställts på en fotbollsplan. Jag får medhåll av Rådlund och farsan. Brorsan höjer rösten ytterligare. Att Moggi är en svindlare håller han heller inte med om. Det blir en sup till gröten. Fotbollssamtalet fortsätter och nu är det med bitterhet vi konstaterar att vi inte kom så långt som vi borde. Rådlund förnekades att gå till HBK. Jag blev petad av den nye tränaren (1989). Brorsan pallade inte trycket.
   Brorsan säger att jag har fel i mitt Champions league-tips. Han tror på Bordeaux. Vi andra tror på Bacelona. Frun, svärmor, mamma, svägerska och barn går från matbordet. Vi fortsätter att prata fotboll. Det är viktigt. Rådlund konstaterar att Laholms lag med honom själv med är det bästa någonsin. Det var det. Lundgren och Maddan var grymma. Maddan bara sprang och Lundgren var smartare. Wernersson och Iztok otroliga. KP täppte till i mitten och Rådlund själv var bra framåt men behövde tre-fyra anfall på sig att hitta rätt defensivt. Själv fick jag följa detta äventyr som journalist. Jag minns kvalmatchen mot Gullringen. Det blev stryk. Så gick samtalet på vår julafton. Det var fantastisk kul. Där skulle Lärarkajsa vara med, det hade hon tyckt vara kul (not)
   Min fru älskar samtal om fotboll. Då går hon igång. Då analyserar hon och kommenterar hon matcher från 1982. Det var därför hon gick ifrån bordet när samtalet eskalerade.

God fortsättning på er alla...
...och då menar jag alla...
...Jag önskar alla sjuka människor en god jul med mindre smärta än vanligt.

Jag önskar alla hårt kämpande elever en avkopplande helg.

Jag önskar alla stressade pappor (och en och annan mamma) lugn och ro.

Jag önskar alla ensamma gemenskap.

Jag önskar alla ledsna glädje.

och framför allt önskar jag er alla Guds välsignelse...det är ju trots allt han som uppfann julen!
Jag önskar alla sjuka människor en god jul med mindre smärta än vanligt.

Emilia spelar Sims, Emmie är Hannah Montana och min Sovjet-tröja.

 Dator, kommersialism och kommunism sida vid sida. Nääää inte kan man väl vara politisk mitt på julafton.

Julefriden har infunnit sig. Barnen har fått sina första julklappar. Emilia fick det hon mest av allt önskade sig; Sims 3. Hon är förbannad för att hon inte klarar direkt. Emmie har fått sina Polly pocket men vill öpnna fler klappar. Och det är klart att hon får. Det är ju julafton. I det paketet låg visst ett helt kit med Hannah Montana-grejor. Ascoolt.
   Mamma har fått en mössa; en sån fräck som hänger ner baktill och ett par matchande vantar till.
   Pappa har fått det han ville ha. En cool t-shirt som är röd med vit text som vittnar om förtryck, blodighet och mord. Men också om en tid då Krutov, Larionov, Kapustin, Tretjak, Charlamov, Fetisov och Makarov härjade som värst. Hade Tre kronor tur så gjorde de ett mål och oftast var det Krobbe Lundberg eller Inge Hammarström som gjorde målet men CCCP gjorde oftast nio, tio eller fler mål än oss. Sovjets hockeylandslag var oslagbara. Därför var det overkligt när Sverige slog Sovjet 1987 i Wien. Bengt-Åke Gustavsson och Thomas Sandströms mål var oförglömligt.

Oförglömligt är också mina barndomsjular. När barnen går på den sedvanliga julklappsjakten är det svårt att låta bli att tänka på hur man själv kände när man var liten och fick öppna sina julklappar

Och som vanligt har jag/vi inte skickat några julkort så jag/vi önskar alla en riktigt 
GOD JUL   

Det fanns några år som jag var jultomte i Vallberga. Hos familjen Karlsson satt förväntansfulla barn och väntade på att tomten skulle komma. Det roliga i denna story är att barnen aldrig (under fyra, fem år) knäckte vem det var som gömde sig bakom masken och då hann de bli rätt så stora.
- När ni blir 18 år ska ni få veta vem som är tomten, sade deras mor.
Det var en höjdpunkt att åka dit och tomta men ett år höll det på att gå överstyr. Pappa i huset bjöd tomten på en ansenlig mängd julsnappsar. Och det var tvunget att smaka på alla för han hade kryddat dem själv. Jag tror det blev tre i julklappspausen och tre som tack för att jag delat ut alla klappar. När jag kom tillbaka från min tomterunda hade snappsarna slagit till och den julen somnade jag tidigt. Årets efter skickade jag brorsan och om jag inte minns fel (det är ju i alla fall snart 15 år sedan) så genomgick han samma sak. Han somnade tidigt den julen.

Apropå barn och jul. Jag tittade på ett av de här debattprogrammen härom dagen och fällde faktiskt en tår. Det handlade om mobbning och hur en elva-åring tagit livet av sig för att han konstant blev mobbad. Hur i helvete kan vi vuxna låta sådant hända. Hur fan kan vi bara sitta och se på. Ingen ska behöva gå igenom något sådant och det är vi vuxna som kan och ska stoppa det. De som säger att de inte sett något ljuger för om man känner barnet eller ungdomen så märker man också om något inte står rätt till. Jag tror snarare att det är vuxna som är så jävla (förlåt Annika men det krävs här) fega och lata att vi inte vågar att ta tag i det. Vi vuxna måste våga ställa krav och våga bry oss. Våga att stå upp för våra ideal och våga vara vuxen. Och inte en patetisk förälder i medelåldern som försöker fånga någon svunnen ungdom genom att vara så cool och så mycket kompis med barnen.

Jag är medveten att det finns ett problem i sammanhanget med att ställa krav och det är vi inte får ställa krav på barn och ungdomar idag. Det är fult och det blir allt för tufft om vi gör det. Jag har märkt att om man ställer krav så får man ungdomarnas förälder emot sig och det är nästan alltid mammorna som kommer till "undsättning". Mammorna försöker hitta fel som ligger utanför det egna barnet för det kan ju aldrig vara deras egna son eller dotter som ställer till med något.

Min medicin mot mobbning är således:

1. Ställ krav på barnen/ungdomarna
2. Visa vägen genom att vara vuxen
3. Visa alla respekt

Dagens ordstäv:
Häll inte för mycket snapps i tomten för då somnar han

Varför? Varför? Eller som Thåström hade uttryckt det; Fan! Fan! Fan! Jag ångrar mig lite nu. Det är ju nu den stora festen börjar. Fotbollens Nobelfest. Upplösningen av Champions league. Jag bytte bort den kanalen som sänder alla dessa matcher mot en som sänder Premier league varje vecka. Jag hade en logisk och rationell tanke på varför jag bytte och det var för att se engelsk fotboll när jag vill. Det kan jag nu men mycket vill så klart ha mer. Jag inser att jag är hagalen men det kan inte hjälpas. Årets fotbollshöjdpunkter är när Champions league börjar och på den festen kan jag bara delvis vara med på. Jag kan se en match varje omgång men det är inte tillräckligt. På den kanalen hänvisar de, när det är dags för sammanfattningar, intervjuer etc. till den kanalen jag inte har. Som tur är finns Champions leaguekanalen hos mor och far så jag får helt enkelt ta mig dit istället men då är jag hänvisad till den matchen som framförallt pappa valt (mamma väljer inga fotbollsmatcher).

Oavsett om jag kan se denna fest eller inte så är det kul att spekulera och tippa om utgången. Jag tror att vägen ligger öppen för Barcelona men i övrigt tror jag att det kan bli jämnt. Olympiacos mot Bordeaux är för mig ointressant men förmodligen tar sig fransmännen vidare.

I matchen mellan Inter och Chelsea är det oerhört svårt att tippa. Jag tror att Chelsea är det bättre laget med spelare som Drogba, Lampard, Terry och Anelka. Men det hade varit roligt om Inter tar sig vidare eftersom vi då kommer en match närmare "hatmötet" mellan Barca och Inter.

Bayern München - Fiorentina
Jag hoppas på tyskarna. Italiensk fotboll är inte lika rolig längre och sen har Bayern roliga spelare. Ytterbacken Lahm, mittfältarna Ribéry, Robben och han med fotbollsvärldens fulaste namn Bastian Schweinsteiger. Och Klose, Toni och Olic. det måste bli tysk seger

CSKA Moskva-Sevilla
Det blir inte lätt att åka till Moskva för Sevilla. Jag tror faktiskt att kylan i Moskva blir avgörande och att ryssarna går vidare.

Lyon - Real Madrid
Det måste bli fransk seger. För det första för Kim Källströms skull och för det andra för att jag har mina sympatier i Katalonien.  

Porto - Arsenal
Det finns inget annat än att Arsenal går vidare.

Milan-Manchester Utd.
Pato mot Rooney. Owen mot Ronaldinho. Gatuso mot Scholes. Detta kan bli en riktig rysarmatch och helt öppen. Jag tror att Milan vinner och det måste bli Barcelona som vinner hela turneringen.

Vidare till kvartsfinalerna
Milan
Arsenal
Lyon
CSKA Moskva
Bayern München
Chelsea
Bordeaux
Barcelona

För övrigt är jag beredd att ge Lasse Jacobsson och Michael Svensson chansen men jag tror att Halmstads-supportrar har ett otroligt litet tålamod. Jag tror att Lasse måste leverera direkt annars kommer det storma rejält om klubben även nästa år.
Det ska bli intressant att se om Lasse vågar sig på en 4-3-3-uppställning. Materialet finns för det men jag skulle vilja se någon som går in och ersätter Ante G och Tim Sparv.

Zlatan II?

1999 var året jag gifte mig med Louise. Hon som stöttat mig under åren som tränare. Hon har varit min Magdalena (Henkes fru). Hon har varnat mig för uppdrag och hon har stöttat mig i de tränaruppdrag jag tagit. Som ledare är det oerhört viktigt att ha någon man litar på och som säger rätt saker. För som tränare är man ensam i gruppen.
1999 var också året som jag tackade ja till mitt första seniortränaruppdrag. Våxtorps Bois i division sju. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Våxtorps Bois är en oerhört fin och trevlig fotbollsklubb. Dessvärre är det också en klubb som haft svårt att ta sig ur träsket. Bois är också en anrik förening som har publikrekordet i en LT-cupfinal när de 1973 föll mot Walldia inför 1 000 personer.

I Våxtorp lärde jag mig väldigt mycket och jag har bland annat klubben att tacka för att jag idag kan jobba med fotbollen. Jag kom till Våxtorp när de var i botten och fick börja med att bygga ett lag. Detta gjorde jag med ett gäng spelare som alla var under 20 år. Det var fantastiskt bra eftersom alla verkade brinna för vad vi gjorde. Denna ungdomlighet kryddade vi med ett par rutinerade spelare. Det vi saknade var en a-lagsmålvakt och i mitt tycke var det just den position som hindrade oss från att gå upp en division (lätt att skylla på om man som tränare inte vill ta på sig hela skulden). Det var också här som jag började fundera och laborera med taktik. Det fanns nämligen ett utrymme att göra det här. Vi testade bland annat en form av 4-3-3 som folk vill kalla 4-5-1 och defensiv. Med Emil Olsson och Jim Leandersson på kanterna så kunde vi bli väldigt offensiva.
Vi hade många roliga matcher och några minnesvärda. Jag älskade framförallt poängkampen som jag inte har idag. Jag kan fortfarande fundera på matcherna mot ärkerivalen Skottorp. Fantastiskt skoj och adrenalinet sprutade ur öronen på mig och många andra (framförallt Göran Johansson). Jag minns också när Joel Johansson (numera Elfsborg - då Knäred) knäckte oss på ip. Då hjälpte inte ens den värsta gnettaktiken

Under mina tre år som tränare för V.Bois gick en legend och ikon i graven. Herbert Kristiansson gick bort 2000 (tror jag att det var). Det var han jag gjorde mitt första avtal med som seniortränare. Det var ett handslag och med kommentaren (min andra säsong); vi säger väl samma som i fjol. Efter honom tog Jörgen Lundahl över och han fick verkligen vara med och renovera klubben. Den gode Herbert gick nämligen i graven med mycket som låg på hans egen hårddisk och den slutade att fungera i samma ögonblick som han gick bort. Herbert var en stor ledare av den gamla stammen men en fungerande klubb måste ha mer medinflytande. Det fungerar inte i längden att ha en klubb där en eller ett fåtal gör allt och bestämmer allt. Givetvis fungerade det förr men tyvärr inte idag. Jag kommer aldrig att glömma Herbert Kristiansson. Han var grym.


Mitt dreamteam - Våxtorp

Björn Jansson - en målis vi hittade i Kullavägen
Oscar Andersson - viljan och inställningen
Daniel Paulison - precis som brorsan så bor det en italienare i Danne och grym att ha i ett lag
Göran Johansson - kommentarer överflödiga. Större vinnarskalle har jag aldrig träffat.
Tony Persson - Kärnkraftverket
Magnus "Josan" Johansson - Idolen bland de yngre spelarna
Robert Jönsson - liraren och numera vännen som också blev assisterande tränare till mig i V.Bois. Glaslirare
Jim Leandersson - han med de egenskaper som en yttermittfältare behöver.
Johan Bengtsson - en stor, stor talang som slog igenom i Bois som 15- eller 16-åring.
Emil Olsson - en otroligt go kille som brann för fotbollen
Conny Eriksson - Superstriker som gjorde come back.

Avbytare:
Jesper Mårtensson - en spelare som alltid gav allt
Jörgen Lundahl - inte som spelare men väl som viktig människa under min tid i Bois
Sven-Inge Nilsson - som symbol för familjen Nilsson i Hårsabäck där bland annat Evelina hade en hejarklack
Marita Svensson - troget fan på läktaren






Två bilder som jag snott från Facebook på
Robban Jönsson och Daniel Petoleti (Paulison)

Imorgon: Tiden efter Våxtorp

Jag såg ett program på tv igår som hette Svenska hjältar. Den lilla tjejen Lin var grym och de äldre paret Sam och Stina likaså. Det är fint när folk gör sådana saker. Jag ska vara mycket ytligare än så.
Inom idrotten hyllas ofta hjältar och jag ska hylla mina gamla fotbollshjältar.

En av mina första hjältar på fotbollsplanen var Berra. Han var en elegant mittfältare på Walldias mittfält. Berra kunde göra vad som helst med bollen. Idag bor han i Malmö men under en re-union-fest som klubben arrangerade fanns han med. Det var stort.
En annan tidig fotbollshjälte var Christer Magnusson, mittback i Walldia och min egen far. Ett stort ögonblick var när han nickade in en hörna i slutminuten mot Skrea i premiären av division fem 1979. Jag tror att det var Svempa som slog hörnan och farsan skallade in målet som betydde poäng, om jag inte missminner mig betydde målet kvittering til 2-2.

Det finns också en hel del HBK-minnen att gräva ur. Jag minns när jag som sju-åring satt på Örjans valls löparbana. Det spöregnade och Halmstad mötte Dynamo Dresden i Europacupen. HBK vann matchen men föll totalt. Sigge gjorde ett av målen. Stort. Samma Sigge skulle/borde haft en straff mot Esbjerg när de åkte ur Europacupen 1980 mot Esbjerg. Jag får inte glömma Parma på Gamla Ullevi. 3-0 till HBK mot storstjärnorna från Italien. Jag var på plats och jobbade då för Laholms Tidning. Efter matchen intervjuade jag en skamsen Thomas Brolin som dessvärre tog revansch veckan efter.
1977 träffade jag en av de största hjältarna i HBK:s historia. Roy Hodgson kom gående, jag bad om en autograf. Han skrev, log och klappade mig på huvudet. Det var stort. Mr Hodgson är numera i Premier league men är fortfarande en av två tränare som verkligen lyckats i HBK. Hodgson förde helt otippat laget till SM-guld 1976 och 1979 och hade storstjärnor och legender som Backe, Sigge och Ljung i laget.

Den andra tränaren som lyckats i Halmstads BK är Tom Prahl. Han ledde laget till två SM-guld (1997 och 2000). Då med stjärnor som min nuvarande kollega Håkan Svensson.

Om HBK ska lyckas nu så är det oerhört viktigt att hitta en ny hjälte som kan leda laget till stora triumfer. Jag kan idagsläget tänka mig att Tony Gustavsson kan vara en tänkbar ny tränare i HBK
Jag kan också tänka mig att engagera förre Bayern-tränaren Björn Andersson som någon form av sportchef.
Jag kan också tänka mig förra landslagskaptenen Roland Andersson men det är väl en utopi att tro att han tar över Halmstads BK
Jag kan vidare tänka mig en oetablerad, oprövad tränare i allsvenska sammanhang som Falkenbergs Thomas Askebrandt men i det läge HBK är i tror jag att det krävs en etablerad och rutinerad kraft.

 

Hodgson, Prahl, Brolin, Kempes och Ralf

Min hjältelista

1. Ralf Edström
2. Glenn Strömberg
3. Torbjörn Nilsson
4. Roy Hodgson
5. Tom Prahl
6. Berra
7. Rutger Backe
8. Sigge Johansson
9. Mario Kempes
10. Thomas Brolin

Bubblare: Messi, Xavi, Iniesta, Poyol, Ibrahimovic, Alves, Yaya Touré, Henry, Pique, Abidal, Busquets.

Fotboll är inget spel på liv och död. Det är mycket viktigare än så. (Bill Shankley - fd. Liverpool-manager)








Två HBK-hjältar (Prahl och Hodgson)

Runt noll grader. Lite, lite snö i luften. Vindstilla. Det var de yttre förutsättningarna för dagens morgonpass och det kan nästan inte bli bättre i december. Mycket syre i luften och bra energi hos fotbollsspelarna och just energi är otroligt viktigt att skaffa sig. Ibland får man det genom att ta en time-out. Ibland genom att de man jobbar med ger energi. Utan energi är det hart när omöjligt att göra ett bra jobb. Idag gick jag från träningen med bra vibbar och det kändes bra.

 En som laddar ny energi

Annars har hösten präglats av energiläckage. I Halmstads BK och på jobbet. På jobbet har mycket handlat om att jobba hårt för att få allt att gå runt och att skapa en bra skolprodukt. Det har inneburit att göra så bra lektioner som möjligt men det har också handlat om att marknadsföra nästa läsår. Hursom helst. Vi håller på att bygga upp vårt Hälsa- och idrottsprogram och det har varit och är ett tufft jobb med många timmar utöver den schemalagda. Dessbättre är jobbet stimulerande, spännande och roligt. Det jag inte visste när jag tog jobbet var att det väckte otroligt starka känslor hos en del människor. Konkurrens. Vad jag inte visste var at vissa mäniskor kan gå rakt fram till mig och skälla ut mig inför öppen ridå och berätta vilken idiot jag är. Konkurrens. Vad jag inte visste var att det finns människor som kan göra vad som helst för att rädda sitt eget skinn. Konkurrens.

Överlevnadsstrategin i detta är att skaffa sig bra tankar. Jag tänker så här; vad är det för människor som öppet kan gå in för att skada andra medmänniskor. Jag vill tro att det säger mer om personen i affekt än om mig. Överlevnadstrategin är också att omge sig med människor som berättar sanningar på rätt sätt. Ett annat knep hade varit att byta jobb men det finns inte på den världskartan jag har. För trots allt finns det betydligt fler människor som ger energi än tar.


Människornas avund visar hur olyckliga de känner sig, deras ständiga uppmärksamhet på andras göranden och låtanden visar hur tråkigt de har. Arthur Schopenhauer

1991 startades vår beskarunda. Då var vi 21 år gamla och varje runda blev ett rejält slag där ingen reste sig dagen efter, än mindre mindes något. Nu 18 år senare har rundan en helt annan karaktär och betydelse. Även om mina vänner inte flytt hembygden så träffas vi ju inte allt för ofta. Beskarundan anno 2009 är en viktig grej eftersom det är ett tillfälle att träffas, prata skit och slippa fundera så mycket på vad folk ska säga eller tycka. Alla känner varandra så väl så ingen behöver göra om sig eller försöka vara någon annan. Beskarundan anno 2009 är viktig eftersom att det är tryggt och skönt att veta att ingen dömer eller bedömer någon.
Det finns några guldkorn i rundans 18-åriga historia. Ett är när hela byn drabbades av strömavbrott men eftersom Pär bodde i gamla stationshuset där elen var kopplat till SJ fans strömmen kvar. Medan hela byn var tyst och helt mörk hade vi stereon på max och full belysning i huset. Förmodligen fulla som kastruller men ändå en grej man minns.
Ett annat är Mickes vurpa i Sandvad. Visserligen inte så kul eftersom jag och Mange hittade honom i diket, något blodig. Dessbättre gick vurpan bra och följden blev att vi slutade att cykla. Numera åker vi taxi eller går.
En annan klassiker i beskarundans historia är det årliga besöket hos Tage, som bodde i Fattighuset. Varje år var den gamla farbrorn i full färd att koka skinka och det stank och var allmänt snuskigt i lägenheten. I går (lördag) återvände vi till Fattighuset. Numera är det helt öde eftersom ingen bor där men vi stannade till på vägen mellan Ränneslöv och Vallberga för påfyllnad av promillen.
Det finns vissa saker som vi aldrig ruckat på under åren.

1. Hos Mange får vi alltid Gullans köttbullar
2. Hos Totte får vi alltid kycklingben
3. Pär dricker inte besk så han får någon annan snaps. Jag tycker dock att han börjar ställa lite väl höga krav. I går hade han också slutat dricka Gameldansk
4. Den som får sämst betyg på sin besk tvingas gå runt med en grytvärmare föreställande en gris under hela rundan året efter (den är varm som fan och kliar).
5. Den som får högst beyg och vinner får vår statyett föreställande en gris som ligger och latar sig.

I år hade jag grisahuvudet men jag överlämnade det med varm hand till Jonte. 2010 är det hans tur att bära grisahuet. Jag var lite orolig att jag skulle få det igen eftersom jag utmanade ödet genom att hälla röd karamellfärg i besken (i julens tecken). Jag blev trea från slutet men blev i alla fall inte sist. 
I år var vi åtta personer med på rundan; Mange, Pär, Henrik, Totte, Bodd, Jonte, Drängen, och jag. Roger väntar på barn och Micke ville inte. Pette jobbade men vek ner sig och kom inte efter jobbet som han sade. Stor miss Pette!

Livet är som en ask chocklad. Man vet aldrig vad som finns i den. Ett känt filmcitat, fast i filmen säger de den repliken på engelska och inte på svenska. Jag blev osäker på den engelska stavningen av chocklad så jag valde att översätta den. Men även om jag inte håller med om citatet så kan man ändå göra asken som en liknelse över livet. Köper jag en ask Alladin så vet jag exakt vad som finns i (ja jag har röstat på vilken bit som jag vill ha kvar).
När jag öppnar den röda asken med godsaker upptäcker jag nästan en allegori. Här finns den söta och goda höstnougaten som är mjuk och god och som aldrig skulle göra eller säga något ont om någon.
Här finns pärlnougaten som tar plats och som syns så fort man öppnar dörren till Aladdinlivet. Här finns likörtryffeln, den snurriga, lite förvirrade (om man äter för många). Coccoskolan som är lite okammad och oborstad men som fortfarande är god. Trippelnöten som är rolig och kul och som alltid underhåller på festen.
Seeeeennnnn finns den värsta av alla. Körsbärslikör!!! En prallin som bara gör ont. En prallin som tror att den kan göra och säga vad som helst till vem som helst utan att det får konsekvenser. Den får en att må dåligt och nästa en känsla av att man vill spy. Den enda trösten är att det inte finns så många av den.
Jag röstade på att behålla pärlnougaten.